"O fortunatam natam me consule Romam!" (Oh, vilken lycka för Rom att ha fötts under mitt konsulat!)

Jaaaaaaaaa! Jobb jobb jobb! Jihoo jihoo! Jag tänker vara lite secretive tills jag skrivit på alla papper för det är inte klart än, men de har redan tänkt ut vad jag ska jobba med och när så det känns rätt bra ändå. Jag kan yppa att det gäller en utrikesavdelning så jag kan få bruk för mina språkkunskaper till slut. Det trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle få!

   Happy days are here again och jag ska elda på med ett tjockt kilo kol på tyska-studierna så jag kan använda dem med!

   Nu är jag hungrig, gladvimsig och helt ofokuserad så jag slutar här!

Jihooo!!!

"Aliena nobis, nostra plus aliis placent" (Vi tycker bäst om andras ting, andra bäst om våra)

Bredbandet pulserar tungt här i vårt vardagsrum. Det trådlösa internetet skickar information så luften ligger tjock. Sebastian surfar sydamerikanska instrument och befinner sig i en högre form av existerande. Själv har jag betat av traderas dragspelsutbud, desperat letat concertinas och asgarvat åt svenska folkets formuleringsförmåga. Här kommer några trevliga urval:

"Klockan går när den själv har lust, som regel går den inte"

"Kejsar Wilhelm II som obehaglig insekt. 

Fransk karikatyr." 

   Jag hittade även en termometer som såg ut som ett fickur. Jag föreställde mig hur någon frågar vad klockan är samtidigt som jag tar upp min lilla tingest ur fickan, varpå jag svarar att det är en termometer. I fickan. Där det är varmt. Det var så dumt så jag var tvungen att skratta åt det lite för länge.

   Andra roliga företeelser är att folk skriver som det låter. I Blekinge uttalar man kedja med "ä" och er-ljud blir ett "a" eller "å" beroende på hur grov blekingska man talar. I en hjärna där ägaren talar detta tungomål blir därför följande till en annons "Klockkädja med balock"  (Klockkedja med berlock).

   Alla "helt NY vintage"-grejer är också något som vänder upp-och-ner på begreppen... Veckans humörhöjare alltså, inkvalad i sista stund: svenska folket.

"Malum quidem nullum esse sine aliquo bono" (Det finns inget ont utan något gott)

Happy days are here again. Jag har en jobbintervju på måndag. Yay Yay Yay! Jag har också blivit återsmittad av min egen förkylning via mitt hjärtas solsken, men jag har inget emot en favorit för andra gången i repris (tredje gången gillt som de säger) så länge jag slipper allt vad vinterkräksjukan heter. Det har även resulterat i att jag lite lätt maniskt tvålar in mina händer minst en gång i timmen för att slippa fler bakslag. Det gäller ju att vara i tiptop-form på måndag. 

På tal om det: Helosansalva. 

Det är så bra att jag skriver det igen. 

   Helosansalva. 

Igår kväll vid femtiden hade jag ett styck förkylningsmunspricka i höger mungipa som jag haft sedan innan jul samt blodiga sår i näsan av en månads nässnytande (jag är ledsen för de osmakliga detaljerna här, men det finns en poäng). Idag är munsprickan borta, kvar finns en rosa fläck som jag nästan kan satsa pengar på att den är borta imorgon. Näsan min är sårlös och mjukare än ett spädbarns arsle. Allt tack vare Helosansalva. Jag rekommenderar det starkt till allt vad sårvård heter.

   Igår avslutades min största skuld, tolvtusen för datorn och monsterroutern blev helt återbetalade. Idag fick jag koden till kortet för mitt fläckfria kreditkonto med en räckvid på femtontusen. Tanken var att det skulle fortsätta vara just så fläckfritt om inte notan för min bakrute-krock från augusti också hade kommit med posten. Fyratusen riksdaler. Jajjemen. Hade man bott någonstans och haft en hemförsäkring vid tidpunkten så hade det varit lindrigare, men nu sov jag och Sebastian på en uppblåsbar madrass hemma hos honom så det blev en hård läxa. Den har i alla fall tagit eftersom jag som cykelburen inte ens svarar i telefonen utan att stanna.

   Jag är ledsen att jag inte skrivit på ett tag, komvux har börjat och jag började bli frisk så jag har försökt vara ute mycket i friska luften och så har vi haft konserter. 

   Igår hade vi konsert i Lund och vi var - till slut - färre uppe på scenen än i publiken, men å andra sidan blev det antagligen en bättre inspelning. Sebastians pappa var där med både videokamera och fotokamera. Dessutom hade han skaffat en helfestlig klocka som kunde varit tagen direkt ur Alice i underlandet. Siffrorna satt lite här och var och visaren hoppade snabbare än en pigg mört när den skulle slå om. Hade jag varit en person som bar klocka hade det varit min favorit. Nu är jag tyvärr för fåfäng och tycker att handlederna ser för köttiga ut så klockor är inte min melodi.

   I kväll ska vi ha tacokväll enligt familjen Unghs utmärkta devis. Linda Ronstads sjönsjungande stämma, fredagslättja och tacos. Oslagbart. Dessutom, för att knyta ihop kvällen med det spansktalande temat, så ska vi se "The Orphanage". Ta nu hand om er och ha en härlig helg allesammans!

"Ex oriente lux" (Från öster ljuset/kulturen)

Ja här plinkar sitror, oudar och drömmande flöjttoner sig fram genom lägenheten och det är onekligen en orientalisk stämning över vårt hem. Efter yoga, gröt och ägg så blippade min telefon till med en påminnelse om att Anna i Stockholm fyller år den 18 januari. Utan att reflektera ens en nanosekund över vilken dag det var så ringde jag upp och klämde i med "Vad är det för en dag? Vad är det för en dag? Jo deeeeet är Annas födelsedag....". Anna blev glad och skrattade men sköt försiktigt in att det är imorgon hon fyller år och då slog det mig att jag hade lagt in påminnelsen en hel dag i förväg för det är faktiskt bara den 17 januari idag... Men det var lajbans att prata med Anna i alla fall och jag hoppas vi får en spelning i Stockholm snart så vi kan ses.

   Det är tänkt att jag och Sebastian ska ta en promenix så småningom men ingen av oss verkar ha någon brådska ut. Fast nu blev jag pötsligt väldigt sugen på att åka ut till västra hamnen. Vad underligt. Men ÅH vad sugen jag blev! Promenera längs vattnet och ta en kaffe någonstans. Nej, jag måste faktiskt genast gå och försöka få med min älskade på noterna! Pussar och kramar till alla nu när det är lördag och allt! Förresten, jag lägger upp ett stämningsfoto också!

"Acti labores jucundi" (Utfört arbete är behagligt)

Javisst. Jag städade direkt efter frukost så nu har jag till och med hunnit grunda en tavla och bjuda till fest i afton.

   Sebastian är ute på stadens gator och torg och affischerar inför nästa veckas Monogatarikonsert på Athen i Lund. Själv försöker jag äta en banan och skriva blogg samtidigt. Inte så lätt som man kan tro. Det beror nog på att jag är barn av den gamla skolan där maskinskrivning med rätt fingersättning obligatoriskt ingick i utbildningen. Pekfingervalsen är jämställt med dödstraff ungefär.

   Gårdagens Monogatarikonsert var, enligt vår och publikens utsago, vår bästa hittills och det kändes verkligen när man satt där och drog i dragspelet. Det skulle vara roligt om det kom mycket folk till Lund nästa torsdag så man kunde få chans att göra om prestationen. Ju fler som lyssnar desto mer glöd i stämningen.

   Sebastian äter på La Couronne ikväll med sina gamla kursare, för att få closure på utbildningen så att säga. Jag kände verkligen inte för ännu en middag i min ensamhet så jag slängde ut en förfrågan i mitt fest-sms och lyckosamt nog för mig så vill Johanna göra mig sällskap. Det gör mig mycket, mycket lycklig. 

   Men i övrigt så önskar jag en vidunderligt härlig kväll och så tänker jag hälsa speciellt till Anette, för det var ju faktiskt hur kul som helst igår kväll när jag, innan konserten, stolt skulle berätta vad jag hade virkat och hon svarar "En snöboll, ja jag vet. Jag läste på din blogg, så jag vet allt om fransk radio och allting!". Så en speciell hälsning till Anette, samt alla andra som läser här och vet att jag virkar snöbollar, vet allt om fransk radio och allting! Hej svejs!

"Pereant qui ante nos nostra dixerunt" (Förbannelse över dem som har sagt vad vi säger före oss)

Uppdatatsione! Nu kan alla kommentera som vill!

   Idag har jag talat med många människor, mest med Ida om bröllop. Jag har även virkat en snöboll till Martin, Idas fästman. Martin, jag hoppas att du inte hinner läsa här innan ni kommer hit i morgon för då blir det inte alls någon vidare överraskning.

   Idag vaknade jag lite senare men kompenserade då istället med mördaryoga. Jag skriver mördaryoga eftersom det var ungefär en halv livstid (om man är sex år gammal...) sedan jag gjorde yoga på riktigt sist (wii-yoga räknas inte, det är är bara fjant i jämförelse).

   Annars har jag inte gjort särskilt mycket mer utom att surfa mig igenom dagen och lyssna på fransk radio. Jag skrev nog aldrig något om Descartes kranium igår va? Det finns en liten underbar krönika som läses in från telefon varje dag. Jag misstänker att det var samma man idag för humorn var densamma. 

   Genom ett långt, skämtsamt pompöst och medryckande resonemang ( "Pascal förvisso men..., Bourdieu i all ära men..") kommer krönikören till slut fram till att det måste vara Descartes som är Frankrikes Nationalfilosof (ungefär som våra landskapblommor...) och man anar en ironisk bild av en vajande trikolor under tiden. Så redogör han för Descartes liv och kommer ovanligt fort fram, för att vara en fransman, till slutet då Descartes for till Sverige och på grund av iskylan dog. "Alltså, Descartes är död, javisst, det är tråkigt men ingenting att göra något åt, åtgärder tas och man organiserar, man skickar tillbaka, ben, armar etcetera MEN, man skickar INTE kraniet! Och jag frågar er - vad är en filosof utan sitt kranium?" Och så går han på om kraniumets betydelse, att svenskarna sitter på det uppe på nationalhistoriska museumet och vilken nytta det någonsin kan tänkas göra där, jag satt och skrattade så mycket att jag minns inte allt han sa. Slutklämmen var i alla fall att "le petit prince (jag tolkade det som Sarkozy) har uppmanat oss, folket, detta vårt land, Frankrike att vi måste mobilisera oss! Jag frågar er då, kära lyssnare - hur ska vi kunna mobilisera oss när vi inte ens kan mobilisera Descartes kranium?!". Idag handlade krönikan om att Tintin redan hade gjort allt innan man hunnit med det i verkligheten, månen femton år före Armstrong etc. Rekommenderas varmt, 12.50 alla vardagar och man kommer dit om man trycker HÄR.

   Idag ska vi spela på På Besök så det börjar bli dags för mig att ta tag i mitt förvisso rena men ACK så rufsiga hår samt att hoppa i galaklänningen. 

   I morgon ska jag städa så man kan nog kallt räkna med ett blogginlägg som ett fruktlöst försök att fly plikten... Hej med er - och kom ihåg - nu kan alla kommentera! ;)

"Aurora Musis amica" (Gryningen är musernas vän)

Okej, gryningen är kanske att dra lite för höga växlar, men jag är upp tidigt idag igen, inga återfall till lättjans sovmorgnar. Ska jag vara ärlig så var det en orolig dam från Folktandvården som räddade mig idag. Jag vet inte om hon redan pratat med ett par patienter med dåligt morgonhumör för hon lät högst ångestfylld och darrig på rösten. Hon berättade att min tandläkare var sjuk så det skulle tyvärr inte bli något besök på fredag. Tvärtemot vad hon verkade vänta sig var jag högst samarbetsvillig eftersom jag själv är sjuk, dessutom hade jag nästan somnat om och klockan var långt över åtta så det var en skopa tacksamhet för det också.

   Ja, idag behövde jag inte äta på fintallriken, men jag ska sticka och surfa innan jag ger mig på en stunds yoga. Jag har suttit och lyssnat på böcker under mitt stickande, men jag inser att jag har tröttnat på Viveca lärn och Doris Lessing-ljudboken var bara en typisk amerikansk reklamskiva där jag knappt hann höra några sidor upplästa av Lessing innan en amerikansk skådespelerska började predika om hur viktigt det var att barn läste. No shit, Sherlock. 

   Trött på den ljudmässiga litteratur jag hade gick jag istället in och lyssnade på fransk radio. Det var ett glatt återseende, äntligen hade radiofrance hemsida hunnit ifatt dagens utveckling. (http://www.radiofrance.fr/ om någon är nyfiken) Man kan lyssna på de flesta kanalerna direkt, till skillnad från innan då fick man ladda ner någon enstaka podsändning. Det blev france culture (vem är förvånad) hela dagen och jag hade vådligt roligt. Franska intervjuer skiljer sig nämligen betydligt från de svenska, särskilt när det gäller litteratur. Igår var det tisdag, en dag som spelar samma roll som DNs boklördag, jag fick alltså höra ett stort antal författarintervjuer och skönjde snart ett mönster. Det börjar med att intervjuaren presenterar författaren bredvid, man kan höra hur han vänder sig mot författaren och nästan se en inbjudande gest mot densamme, medan han eller hon själv pratar i cirka en kvart. De brukar berätta alltifrån olika tidningar och artiklars omdömen om författaren, till ursprung, födelse, alla böcker han eller hon skrivit innan, handlingen i alla dessa tidigare böcker, författarens favorittema, komma fram till den senaste boken som är anledningen till intervjun och sedan sitta och fundera högt över hela boken, handlingen, personerna, miljön och helt enkelt för sig själv diskutera boken i ytterligare fem-tio minuter... Till slut, när man är nära att kikna av skratt för man inser att det kan inte finnas mycket information kvar att göra intervjun på avslutar intervjuaren och överlämnar ordet, oftast utan någon fråga och gärna ganska plötsligt. Författaren kippar efter andan och hittar straxt en egen liten monolog som kan fungera som svar, alternativt försvar, till det intervjuaren sagt under sin första kvart i rampljuset. Här avbryter gärna intervjuaren och glänser med någon iakttagelse i fem minuter eller drar in medintervjuaren i diskussionen och låter istället honom eller henne hållas i fem minuter. 

   Är författaren en fransktalande utlänning kan man höra rastlösa rörelser, suckar eller en penna raspa mot papper. Inte för att deras franska är dålig, utan för att de talar i bara hälften så högt tempo som det infödda intervjuargänget. Jämför en bil som kör i 150 km/h och en gammal bubbla som tröskar på i 70 km/h så får ni en ganska tydlig bild av hastighetsförhållandet. 

   Författarens enda räddning är om han eller hon kan skämta lite, då kan de låta honom eller henne få prata lite mer. Efter varje abruten svarsmonolog från författaren följer en femminuters monolog från huvudintervjuaren, ofta med början "Om jag har förstått det rätt... (fast det är ingen fråga) och efter följer en låååååång utläggning hur det skulle kunna vara och stora växlar dras med känslor och hela världen.

   Universitetet Paris 8 Vincennes fyller 40 i dagarna vilket firas rejält. Bland annat KGB-verksamheterna som eleverna utsattes för på sjuttiotalet. Det är faktiskt vådligt intressant. En hel studio full med gamla komminister spårade nästan ur igår. En jätteskojig farbror som blev intervjuad stod och skrek i en telefonkiosk med intensiv glöd. Jag trodde att det var en gammal inspelning från -68 (de hade spelat upp många olika sådana innan) tills den maktlösa intervjuaren som på något sätt skulle hålla ihop programmet matt förklarade telefonkioskförhållandet.

   Nu ska jag fortsätta lyssna och se vad för skojigt det bjuds på idag! Hej svejs!

"Vita non est vivere sed valere vita est" (Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv)

Man vaknar tidigare än man brukar. Man blir nöjd. Man tittar mot fönstret och anar ett helt vidrigt väder på ljuset som silar in mellan persiennerna. Man ger inte upp. Man vänder sig inte och somnar om, så som man gjort hela veckan. Man tänker inte: jag är ju ändå sjuk, vad spelar det för roll om jag går upp halv nio eller halv tolv? Man tänker istället: det spelar roll, det spelar roll att jag går upp klockan halv nio istället för halv tolv, för jag kommer bli mycket nöjdare med mig själv om jag kan ställa om klockan normalt igen. Man öppnar garderoben och står villrådig en kort stund. Man tittar på ljuset från fönstret igen och inser att här behövs det tunga artilleriet. Det längsta lyxigaste nattlinnet i tjockt, tjockt siden men små delikata pärlbroderier och spetspartier slängs på fort som tusan. Under och över yogadress - i bakhuvudet lurar redan listiga planer på smygmotion framåt dagen. Och så de finaste blå raggsockarna med små vita ränder på. Javisst. Synen ut genom köksfönstret är så ful, hemsk och deprimerande att man bara kan flyga på tändaren i badrummet och krampaktigt hålla den framför sig hela vägen ut i köket, plocka fram kandelabern från fönstret, tända ljus och slå på radion med p2 som lyckligtvis spelar något ljuvt. Sedan blir det lättare, ägg och gröt på autopilot. Man tar fram en vanlig tallrik utan att tänka, men vänder halvvägs och sträcker sig upp till det hundraåriga arvegodset. Som sagt - det tunga artilleriet. 

   Det blir rött äpple och kanel i gröten. Ägghalvor på turkos espressokoppstallrik, man inser att det vanliga äggskals-skrapandet inte duger en dag som denna. Stor kopp te och en sked honung för halsen som mormor skulle gett en om man var liten och sjuk. Man njuter lite extra eftersom mormors honung, som säkert var mycket bättre, lokalproducerad och oraffinerad, var lite grynig - men den här man äter nu, är den vita extremt släta sorten som man aldrig åt som barn.  Sådan honung är därför, i ens egen universum, likställd med svart kaviar och äkta champagen, till exempel. Tungt artilleri.

   Så börjar en ny dag med hostattacker och snörvel. Sådana hostattacker som hugger tag och klämmer ihop hela överkroppen med sin kraft. Man tänker plötsligt på bilar som skrotas med oändligt större sympati. Sen lägger man sig och sover igen. 

... Neeeeej - jag bara skojar. Det gör man inte. Man tycker att man var hemskt fräck som åt gröt på arvegodset och bestämmer sig för att skriva ett blogginlägg om det fast man vet att det är högst patetiskt. Nu ska jag sticka färdig mina randiga vantar. Hej då! 

"Sanare et sedare" (Bota och lindra)

Vårt hem är en sjukdomens högborg även om det bara märks på Sebastians harklande, mina hostattacker och mitt eviga gnällande. En svag doft av vitlök lurar i varje hörn och en knappt märkbar smak ligger på min tunga. Sebastian åt fem vitlöksklyftor igår och hävdade bestämt att han mådde betydligt bättre efteråt. På kvällen kände jag mig till slut övertalad nog att försöka. Jag tuggade på och började sedan yla av smärta, först av elden på tungan sedan av knivhuggen i magen. Sedan spydde jag, högst ofrivilligt. Jag är därefter övertygad om att Sebastian är en cyborg och han i sin tur om att jag är en vampyr.

   Vad gör man som sjukling när huvudvärken slår ner som ett åskanfall så fort man sätter på tv:n och somnar så fort man läser? Man läser serier. Sebastian har introducerat mig för the Sandman - underbar serie men jag märker att efter två album så snurrar huvudet ännu mer från de saftiga bilderna. Istället har jag hittat Tintin i pdf-format. Happy days are here again. För att inte känna mig helt onyttig har jag laddat ner dem på franska, men de finns också på engelska för den som behagar. Jag undrar om man inte kan hitta Lucky Luke också...? Nå, ta hand om er och jag önskar er så välfungerande immunförsvar som möjligt i dessa förkylningstider! 

"Mens agitat molem" (Sinnet förflyttar materien)

Idag ska Mårten flytta och vi sitter som bäst och väntar på ett telefonsamtal från honom i Olofs bil. Vi väntar aktivt skulle man kunna påstå. Sebastian diskar och jag bloggar. 

   Årets största och bästa och underbaraste höjdpunkt är nu för övrigt förbi. Ja, jag talar naturligtvis om nyårsafton. Jag gick helt upp i limningen och kaskadsproducerade hemgjort glitterpynt i varenda vrå. Och vilka gäster jag hade då! Tio fantastiska skönheter. Det kan till och med ha varit den vackraste festen i mannaminne. Jag är så outsägligt lycklig över hur allting gick så skyhögt över förväntan. Nå, nog nu om mina böjelser för nyårsafton.

   Det är inte bara aktivt väntande vi sysslar med jag och Sebastian. Vi springer även högst aktivt och det är sjukt kul! Fenomenet startade i söndags helt impulsivt och nu är vi fast (särskilt som vi gått upp nästan ett kilo var efter nyår trots en knapp halvmil igår). Men som sagt, det ska flyttas idag så går snabbt att återgå till vår tidigare tyngd och nu ringde Mårten så here we go!