"Aurora Musis amica" (Gryningen är musernas vän)

Okej, gryningen är kanske att dra lite för höga växlar, men jag är upp tidigt idag igen, inga återfall till lättjans sovmorgnar. Ska jag vara ärlig så var det en orolig dam från Folktandvården som räddade mig idag. Jag vet inte om hon redan pratat med ett par patienter med dåligt morgonhumör för hon lät högst ångestfylld och darrig på rösten. Hon berättade att min tandläkare var sjuk så det skulle tyvärr inte bli något besök på fredag. Tvärtemot vad hon verkade vänta sig var jag högst samarbetsvillig eftersom jag själv är sjuk, dessutom hade jag nästan somnat om och klockan var långt över åtta så det var en skopa tacksamhet för det också.

   Ja, idag behövde jag inte äta på fintallriken, men jag ska sticka och surfa innan jag ger mig på en stunds yoga. Jag har suttit och lyssnat på böcker under mitt stickande, men jag inser att jag har tröttnat på Viveca lärn och Doris Lessing-ljudboken var bara en typisk amerikansk reklamskiva där jag knappt hann höra några sidor upplästa av Lessing innan en amerikansk skådespelerska började predika om hur viktigt det var att barn läste. No shit, Sherlock. 

   Trött på den ljudmässiga litteratur jag hade gick jag istället in och lyssnade på fransk radio. Det var ett glatt återseende, äntligen hade radiofrance hemsida hunnit ifatt dagens utveckling. (http://www.radiofrance.fr/ om någon är nyfiken) Man kan lyssna på de flesta kanalerna direkt, till skillnad från innan då fick man ladda ner någon enstaka podsändning. Det blev france culture (vem är förvånad) hela dagen och jag hade vådligt roligt. Franska intervjuer skiljer sig nämligen betydligt från de svenska, särskilt när det gäller litteratur. Igår var det tisdag, en dag som spelar samma roll som DNs boklördag, jag fick alltså höra ett stort antal författarintervjuer och skönjde snart ett mönster. Det börjar med att intervjuaren presenterar författaren bredvid, man kan höra hur han vänder sig mot författaren och nästan se en inbjudande gest mot densamme, medan han eller hon själv pratar i cirka en kvart. De brukar berätta alltifrån olika tidningar och artiklars omdömen om författaren, till ursprung, födelse, alla böcker han eller hon skrivit innan, handlingen i alla dessa tidigare böcker, författarens favorittema, komma fram till den senaste boken som är anledningen till intervjun och sedan sitta och fundera högt över hela boken, handlingen, personerna, miljön och helt enkelt för sig själv diskutera boken i ytterligare fem-tio minuter... Till slut, när man är nära att kikna av skratt för man inser att det kan inte finnas mycket information kvar att göra intervjun på avslutar intervjuaren och överlämnar ordet, oftast utan någon fråga och gärna ganska plötsligt. Författaren kippar efter andan och hittar straxt en egen liten monolog som kan fungera som svar, alternativt försvar, till det intervjuaren sagt under sin första kvart i rampljuset. Här avbryter gärna intervjuaren och glänser med någon iakttagelse i fem minuter eller drar in medintervjuaren i diskussionen och låter istället honom eller henne hållas i fem minuter. 

   Är författaren en fransktalande utlänning kan man höra rastlösa rörelser, suckar eller en penna raspa mot papper. Inte för att deras franska är dålig, utan för att de talar i bara hälften så högt tempo som det infödda intervjuargänget. Jämför en bil som kör i 150 km/h och en gammal bubbla som tröskar på i 70 km/h så får ni en ganska tydlig bild av hastighetsförhållandet. 

   Författarens enda räddning är om han eller hon kan skämta lite, då kan de låta honom eller henne få prata lite mer. Efter varje abruten svarsmonolog från författaren följer en femminuters monolog från huvudintervjuaren, ofta med början "Om jag har förstått det rätt... (fast det är ingen fråga) och efter följer en låååååång utläggning hur det skulle kunna vara och stora växlar dras med känslor och hela världen.

   Universitetet Paris 8 Vincennes fyller 40 i dagarna vilket firas rejält. Bland annat KGB-verksamheterna som eleverna utsattes för på sjuttiotalet. Det är faktiskt vådligt intressant. En hel studio full med gamla komminister spårade nästan ur igår. En jätteskojig farbror som blev intervjuad stod och skrek i en telefonkiosk med intensiv glöd. Jag trodde att det var en gammal inspelning från -68 (de hade spelat upp många olika sådana innan) tills den maktlösa intervjuaren som på något sätt skulle hålla ihop programmet matt förklarade telefonkioskförhållandet.

   Nu ska jag fortsätta lyssna och se vad för skojigt det bjuds på idag! Hej svejs!