Som i ett skruvstäd...

... håller den underbara naturen mig hypnotiserad. Det blir nästan bara blommor och växter nu genom kameralinsen.



Helgen har varit omfångsrik och händelsefylld, den ljuvligaste exkursionen hittills - vet inte om det berodde på att vi hade tubkikare med eller om det var den regnvemodiga stämningen - det följdes upp av en fantastisk middag i aftonklädsel på fredagskvällen med mycket akademiska och mänskliga djup i samtalen.


På lördagen fors det iväg till Bräkne-Hoby, blommor skulle spela på den lilla men naggande goda (fast i år rätt tråkiga) festivalenUterock. Det hade kunnat bli bättre men det var en idiotiskt upplagd spelordning så vi for till Ronneby ganska tidigt. Olof och jag satt och var vuxet djupa och drack ytterst sakta två stora stark och delade broderligt på ett paket Marlboro Light på Jekyll & Hyde.


















Dagen därpå gjorde Linn och jag Ronneby till fots och det var minsann inget slarv - vi var nästan bortanför kommungränsen. Jag gick yrselartat runt och drömde om framtida örtagårdar och kaprifoliumbersåer som jag ska plantera när jag är vuxen.









På söndagskvällen bakades det rinnande knäckig hallon-äppelpaj och gav hela gänget en kollektiv sockerkick, för övrigt dracks det kaffe på fat och skvallrades så gott det gick. Vi slog verkligen ett slag för tantkulturen.





Nu sitter jag här, kaffestinn i min sidenmorgonrock från IKEA och ska ta tag i mitt liv. Jag måste få lite texter sålda så att jag kan överleva och så fort den täta dimman över Malmö löst upp sig ska jag ut och springa i fullt raseri och rensa ut hela min helgigenkleggade organism.

Ikväll är det bio. V ska klä ut oss till pirater så ni kan ju gissa vilken film det blir.

PÅ tal om det - jag slår ett slag för den reklamkraft min blogg eventuellt har och bjuder in på Midsommarfest! Vi ska duka upp ett lååångt lååångt långbord i Pildammsparken och hänga lyktor i de nedersta grenarna på ett träd, så blir det knytis, kubb, brännboll och skönsång för hela slanten! Ta med något bordsliknande, ätbart och drickbart och kom!

Hej svejs så länge!

Há algo para o povo portugûes também, ai em baixo!

ur Svenska Akademins Ordlista:
LÅNG-SINT, p. adj.
som länge bär agg l. minnes oförrätter o. d.
Vid be­handling af ungdom får man icke vara långsint, utan lära sig konsten att glömma.


Jag kan inte sova. Klockan halv sex den här morgonen vaknade jag av en oförrätt jag automatiskt slätade över igår, men som mitt samvete nu protesterar mot. Det är inte ofta jag blir arg eller irriterad, men det finns vissa saker som är som att snudda vid ett elstängsel. Rent generellt går de ut på någon form av respektlöst beteende mot andra. Mer specifikt att man inte har tillräckligt mycket kontroll över sig själv för att kunna behandla folk som människor.
Men det är en knepig situation. Det är en gammal bästa vän. Och frågan är om långsint passar in som definition på mig. Det handlar snarare om att den andres beteende chockat mig så mycket att jag från och med den stunden inte kan gå tillbaka till den relationen man hade innan.

Strindberg...? Strindberg! Vad ska jag göra? (Ja, jag hade ju hatat dem för all framtid, men nu när jag är mitt nya upphöjda, döda jag, skulle jag nog försöka lösa situationen.) Misstänkte att du skulle säga det... (Jaha, men om du redan VET allt jag ska säga varför bryr du dig överhuvudtaget OM att fråga lilla MIG då?) Ameh lilla Augge, ta det lugnt, jag menade ju inte så... Gud, vad morgongrinig du är! Jag menade ju bara att "Jaha - det är väl klart att det är den jobbigaste stigen som är den rätta att gå" eller något i den stilen. (Haha! Ja det vet jag väl, men jag skulle bara visa hur lätt det är att ta saker och ting på fel sätt... Fattar du?) Aaaaah, Strindberg pedaGOGEN har vaknat, improviserade fram ett litet praktistk EXEMPEL där ja. Ja, du ÄR smart. (Jaaa... oooooooch...?) OCH vääääärldens bästa mentor! (Precis! Klarar du dig en stund nu? Jag måste gå och försöka snacka med Eco igen... Han är lite motsträvig, det är inte alla som är lika öppensinnade som du, Linda) Lycka till, Augge, hoppas det går vägen, vore ju synd om han skulle behöva dö innan han fattar att ni kan snacka!

Alltså ALLA borde ha en Strindberg i bakfickan säger jag bara - det blir ju så ENKELT, ni ser ju själva! I och för sig, Hjalle Söderberg är nog ledig också, men det blir ett sådant deprimerat synsätt på livet. Han var ju stor anhängare av Schopenhauers devis "Livet är växlingen mellan bitter längtan och besviken leda" och så myntade Hjalle själv "Köttets lust och själens obotliga ensamhet".
*viskar* Och så har jag hört att han fortfarande är lite alkoholstinn sedan sitt rikliga förfriskande mot slutet... Det är ju precis det som ställde till det igår. Alkoholen. Hon genommarinerad och jag nyligen rosenkindat hemkommen från en hurtpromenad till solnedgången på två timmar. Det kan ju bara gå fel. Men nu är det dags för mig att släppa loss min kropp på grönbete och ta en joggingtur! Hopp och lek!


(Bloggen har börjat få utländskt besök så här följer en liten kortis till dem)

PORTUGUÊS
Nuno! Carla! Duarte! E se calhar até o Miguel! Bemvindos, queridos. Quando estava a fazer o jogging deste manhã, tive uma óptima idea, porque não escrever um parte em português para vocês? (... e à minha irmã e o Mårten que também percebem) O problema hoje é só que salvo esta notícia, não sei o que vou escrever...

Hehe! Agora sei! Encontrei uma poéma do primeiro verão quando morava em Lisboa - podem corrigir os erros que dou no "Comments". ;)
(Tenho saudades vossas!)


Vem comigo e mostrar-te-ei o mundo

Fecha os olhos
Não entendes porque?
Não há importa.

Fecha os olhos.
Não escutes o mundo.
Não escutes a gente que passa.
Não escutes nada.
Salvo da tua alma.

Não consegues?
Fecha os olhos e respira.
Respira com o teu coração.
Agora escutes tua alma.

Måndagen som gick...

... lämnade mig grubblandes över mycket. Hur fungerar egentligen det här med att få jobb? Är det bara jag som aldrig fattar att jag fått jobbet? Nu på, om inte gamla så i alla fall äldre dagar, har jag insett att om intervjuaren ler och lyser mot en när man går därifrån, så har man fått jobbet (baserat helt och hållet på empiriska grunder). Men de säger ju aldrig något så man vet ju ändå inte säkert förrän man står där och gnor/bjuder på mat/bokar in rum/packar cd-skivor etc. Nog om det.

Jag och min gode vän den store filosofen Erik Joakim Risberg (mannen som myntade "Allt löser sig med tiden, men kanske inte till det bästa") har stött och blött ett citat ur en av mina aprilbloggar (5:e april). "- det börjar bli dags att välja mellan lycka och intelligens."
Jag kan deklarera stolt att jag sedan i söndags framgångsrikt lyckats med (att ändra) mitt val. Från att i många år envist och strävande kämpat mot alternativ 2 (Intelligens) insåg jag att det egentligen är alternativ nummer 1 (a.k.a Lycka) som jag borde styrt mot. Tyvärr är det förbannat svårt att vända och köra tillbaka när man är på väg i full fart för en nedförsbacke (jag vet inte om ni prövat någon gång...?). Det behövs ett hinder. Det är kul att kunna gå tillbaka och läsa i bloggen för det där hindret dyker upp i mars redan - på mina bonussyskonbarns dop då en del av mina cerebrala kugghjul sakta börjar gnissla.

Det är för övrigt en konspiration (helvete, måste gå till skolan snart!), väl utförd av min mor och Stefan. Joda mamma, jag har minsann sett hur ni står och myser och finurligt tittar på varandra när jag håller Alva eller Melvin. Jag började misstänka något när det ständigt utropades "Men ska inte LINDA hålla Alva/Melvin". Och ja, ni lyckades tack, bra, de tog varsin stor bit av mitt hjärta i söndags. De pulveriserade den sista tegelstenen av min "Jag-ska-aldrig-skaffa-barn"-mur.

Så JA! Jag HAR blivit en jolmande och sentimental kvinnovarelse. Men helvete vad lycklig man är! Nu måste jag rusa - ledsen för att det blev hackigt idag - men så kan det vara - jag får redigera lite senare idag! PUSS!


Hej igen! Nu sitter jag och lyssnar på 70-talets alla stora discohits! Vi hade en så skojigt luddig lektion idag så jag måste bara bifoga en modell över "Tolkningens Primärfaktorer" - nu behöver ni aldrig fundera över dem mer.... Tydligare än såhär blir det helt enkelt inte:
Dessutom konstaterade jag och Nene att det är oerhört viktigt för författare att synas (många av 1700-talets författare hann ju dö och ruttna innan någon lade märke till dem) så vi ska samarbetningsvis lägga ut varandra på Wikipedia...


En kul grej jag funderat över, som det sedermera visade sig att Göran Hägg också lagt märke till, är att i Rosens namn (Umberto Eco) har klostret ett giganteskt bibliotek. Det är liiiiite konstigt eftersom man var tvungen att slakta en kalv varje gång man behövde en sida att skriva på. (Det här är på den tiden då Gutenbergs farfar inte ens hade hunnit bli en glimt i sin fars öga). Påven, som utan konkurrens låg högst upp på boksamlarlistan på den tiden, hade efter mycket kalvskinnskrapande fått ihop knappt 443 böcker år 1295. Det motsvarar mina två första rader av den stora bokhyllan... Inte vad jag vill kalla något skrytbibliotek precis. Och det skulle vara i något lite ruffigt kloster i en avkrok.. Yeah. Right. Så går det när man skriver romaner på 1980-talet. Det skadar inte att ha lite koll på den historiska utvecklingen, Ubbe. Det kan ju bli så pinsamt sen i efterhand. ("Håll käften ditt jävla pretto", hälsar Ubbe "det är jag som är medeltidsexperten här"). Han är lite grinig idag, herr Eco. Gå och häng med Strindberg, Ubbe - han var också lite tjurig idag. Jag tror att han är lite avundsjuk, jag har inte skrivit till honom på ett tag. (För de som inte hänger med här nu så har jag en brevvänsrelation med August Strindberg och ja, jag vet - han ÄR död - men man får inte vara så trångsynt förstår ni. Tänk vilket tråkigt utbud av mentorer man skulle han om man tog hänsyn till att folk var döda. Och det är inte så kul att vara död heller, hälsar Strindberg, han kan gott ta sig an ett par adepter till om ni bara är modiga nog och skriver.)

Okej nu måste jag sluta skriva blogg och börja skriva stor litteratur. Hej då alla fina människor som tog sig en lång stund och läste idag.

Sinto-me cheia

Goddagens! Befinner mig på Ölandssejour över helgen och min mage är det mättaste i mannaminne sedan gårdagens Eurovisionsfinal. Det är svårt att inte vara lycklig här.

Min kusinLinnea hade namnsdag idag. Kladdkaka i Haga Park och halvterapeutiska samtal längs havet.

Efter Haga Park hälsade jag på mina fantastiska små bonussyskonbarn Alva och Melvin, där jag lovade bort mig som bland annat badstrandsassistent till sommaren.

Sinto-me aproximadamente imensa vazia

Igår var det dags för ännu en expedition och trots att den tog plats mitt inne i Malmö var den kantad av natur och ovanligheter.
Malmö muséer med akvarium och uppstoppade björnar i all ära men TACKA vet jag Teknikens och sjöfartens hus! Jag gick loss och fotograferade flygplansmotorer, ubåtsdetaljer och klockor ända tills vi kom ned på källarplanet... Då hamnade jag i extas. Mopeder, motorcyklar och bilar...

Mårten började se liiiiite uttråkad efter en sisådär trehundra foton på tvåhjuliga fordon, så han kröp, helt emot regler och avspärrningar, in under en bil och ville bli fotograferad. En ekologisk kaffepaus senare vandrade vi genom Slottsparken, Kungsparken och Pildammsparken innan vi slutligen hamnade hemma hos mig och bakade pizza och tittade på Monthy Python.



Om Mårtens beteende grundade sig på att klättra upp i saker (många träd, båtar och annat besöktes oförskräckt) så var min taktik mer att slänga mig platt på marken. Det började redan inne i bronsåldersrummet då Mårten tyckte att ett skelett såg lite för litet ut. Jag slängde mig platt på golvet så han fick jämföra och sedan fortsatte det så i fotograferande syfte på gatustenar, grusgångar, i rabatter och på gräsmattor. Hade jag haft en mamma hemma hade hon nog grälat på mig...




Extas nummer två slog till när jag hittade blommande kaprifol.









Idag regnar det och jag väntar på att det ska sluta så jag kan ut och jogga. Det betyder såklart att jag sitter och idiotsurfar framför datorn, übernöjd med det faktum att det ösregnar. Jag har i alla fall joggingkläderna på mig... Inte mitt fel att det är uselt väder...

Jag borde skriva fortsättningen på Venedig-novellen, men jag ser inte riktigt helheten så jag drar mig. Annars har jag ju sjukt mycket pizzadisk i köket att sysselsätta mig med om jag nu skulle ha någon som helst form av motivation till att göra något...

Aktiv måndag

Jajjemen, idag har man varit flitig! Upp vid nio, en liter kaffe, sökte hemtjänstjobb men rätt person var inte där förrän på måndag. Därefter högg jag, fortfarande i nattlinnet, tag i skrivandet. Flera nya sidor och lite omarbetningar lämnade mig mycket nöjd och jag skickade till slut iväg alltihop till min nye handledare.


Vad gjorde hon sen? Jo hoppade i joggingkläderna och tog sig en riiiiiiiiktig jävla genomkörare i Pildammsparken, satan vad jobbigt det var och innan det skickades en novell iväg till lokaltidningen Barometern (Kalmar/Öland/Oskarshamn för den oinvigde). Sedan städade hon halva rummet, målade en tavla, fick ett kusligt besök* under tiden, städade färdigt och tog ett jättelångt skönt skumbad. Gjorde kryddig ryss/portugisisk soppa och bakade hör och häpna rågbrod med anis, samtidigt som jag kollade på ishockeyn. Mattias släpade fram madrassen efter sin långa dag så jag fick hela soffan för mig själv. Vi är båda rätt värkbrutna idag

jag vill försöka illustrera min fantastiska solbränna samt min konstiga näsa som jag först idag insåg är lite böjd...

* Det kusliga besöket: Olof tappade bort sina nycklar för en månad sedan, idag användes dem. Jag satt och målade och lyssnade på Pink Floyd. Det hade varit en lång tyst sekvens på låten med lite fågelkvitter bara och precis när jag hörde ytterdörren öppnas drog själva gitarrerna igång. Jag hörde inget hej så jag listade ut att det antagligen var Mattias som kom och rusat rätt in på toaletten eftersom han (som är blivande arkeolog) är ute och gräver i Uppåkra den här veckan och det är limiterat utbud på bekvämligheter. Efter en stund känner jag att jag själv måste ta en tur till toaletten så jag går ut i hallen för en liten klassisk dust av toa-mobbing. Då är toalettdörren öppen. Ingen där. Mycket mystiskt, tänker jag och går och kollar på både Mattias och Olofs rum för säkerhets skull. Nä, jag är helt själv i lägenheten. Jag tänker inte så mycket på det, kanske Mattias rusat ut igen för att han glömde något i bilen? Men tiden går och jag börjar se mindre logik i de olika förklaringarna. Till slut messar jag båda herrarna och frågar om någon av dem varit hemma och vänt för en dryg timme sedan. Båda svarar nej och Olof ringer och vi blir lite upprörda, bestämmer oss för att ringa och kolla om det var vaktmästaren och om det inte var det så byter vi lås. Mycket läskigt. Olof funderade även länge på om han inte glömde nycklarna i dörren, så vem vet det kan ju vara någon i huset... Kuslich!

Mårten jobbar natt, plus att vi umgicks lite för mycket förra veckan så det har varken blivit fiske eller exkursioner på ett tag nu. I och för sig spelade vi äventyrsboule i onsdags natt men vi det var mer festuppsluppet utomhusvarande öl och äventyr än natur. Och så var det grillfester, förfester och picknickar hela helgen... Men nu hade han i alla fall Lindaabstinens så vi ska ut och gå långlångt på onsdag. Det ska jag göra nu med. Det är en sådan fin kväll!

Lång lördag

Vaknade bakfull och ångerfull hemma bland mina mörkturkosa lakan. Försökte vinna lite tid för att nyktra till innan jag skulle ge mig av till den planerade picknicken i Folkets Park. Tyvärr eller lyckligtvis var värdinnan så sms-förtjust att jag vaknade till av det oupphörliga mänskliga kommunicerandet och lyckades hinna till picknicken, bara en halvtimme försenad. Sedan satt jag i solen i fem timmar med en massa människor, mat och sprit. När jag kom hem var jag superbrun men det syns inte så bra på bild. Ni får försöka tänka er hur det ser ut.
Väl hemma slappade jag, tog en joggingtur, slappade lite till, badade, avslutade med att slappa. Annika bakade paj och Olof hittade istället för vaniljsocker en ytterst föråldrad potatis längst in på sin hylla. Vi adopterade potatisen (han heter Rune) och planterade honom i en hink. Runes granne som ni kanske ser på bilden här, heter Barbro och är en rabarberplanta. Om man vill vara lite skämtsam kan man kalla henne för Rabarbro...
Jag träffade mycket människor igår. Många mystiska personer. Vissa rent av skrämmande. Och så hamnade jag på KB för första gången (ja jag har sett 2 konserter där men det är ju verkligen inte samma sak). Aldrig mer. De drygaste av de dryga Malmömusikerna stod där så nöjda i sin VIP-bar (jag kom in gratis med en VIP-are) och utanför var det rena rama boskapsjakten. När jag skulle gå hem blev jag infångad av ett lagarbetande par kompisar. Den ene fångade upp en och sa att man var för vacker för att gå hem eller något annat sliskigt och den andre kilade förbi med öl som han satte i händerna (jag misstänker starkt slattsamlande). Tröttsamt. Tröttsamt är var det är. Jag ljög till slut och sa att jag skulle ut och röka (det finns en utgång för hemgång och en utgång för rökgång) ställde ifrån mig den (eventuellt nystulna) ölen och gjorde sorti från rökrutan genom att krypa mellan repen.

Imorgon vill jag fiska. Det går inte. Mitt fiskeställe kommer vara invaderat av idioter. Det är horngäddetävling imorgon. Första dagen på nästan en vecka då det INTE är pålandsvind och så ska de stå där. Fiska gör man för att det är kul och för att man tänker äta upp fisken. Man står inte och plockar upp femtio-sextio gäddor eller mer, bara för att vinna en tävling. Fy fan säger jag bara. Det där är mänskligheten i en av sina äckligaste skrudar.

Nog om detta. Nu ska här vankas sömn! Jag är alldeles för trött och för brun för att sitta och skriva här mer. Fast jag kan berätta att jag bytt handledare. Den förre blev ledsen så jag fick trösta honom. Men det är bäst såhär, han ville att jag ska skriva en bok jag inte kan skriva just nu. Nu skriver jag det jag vill skriva istället. Det var det det. Godnatt allesammans!