Väckarklockan ringde mitt i en dröm om Mikael Persbrandt. Inte så ångande som det kan verka. Vi träffades ute på landet, på någon slags resort och han tyckte väldigt illa om mig till en början. Fast sen råkade jag prata högt om sensationen att ha fått bli plastmoster till ett par tvillingar och då blev han mycket vänligare inställd. Sedan tyckte Lollo att vi skulle springa hela vägen hem så jag kunde bli smal nu när jag kände Mikael Persbrandt...
Det var skönt att gå upp då och äta frukost med Olof, höra om lite mer normala saker, typ Keith Moon...
Jag fick i alla fall någon slags tankeställare om det där med barntänkandet. Jag har alltid (försökt) hävda att jag hatar barn, att de är fruktansvärda och blivit spyfärdig runt jolmande kvinnor som bara ääääääääääälskar hundvalpar och spädbarn. Men - jag bryter egentligen inte så mycket emot förväntningarna som jag tror. Jag har ju trott att jag är superradikal och "hahaha - här finns det en som inte följer mönstret, minsann!". Men det ironiska i hela situationen är ju att jag agerar PRECIS efter förväntningarna. I alla fall om man är äldre och klokare och har en ganska kylig inställning till mänskligheten. Jag har egentligen inte kommit så långt, bara ett alternativ ner på listan från "bara acceptera att du är kvinna och börja älska och producera barn". Jag skulle alltså kunna försöka gå ur listan med hela det här kyliga avståndsbetraktande synsättet MEN - då kommer ju nästa problem. Man blir ju faktiskt inte särskilt lyckligare av att vara den där allvetande buttergubben som står utanför och vet allt. Vad jag försöker säga är nog - det börjar bli dags att välja mellan lycka och intelligens.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment