Lördag eller Tredje dagen med Nintendo Wii

Träningsvärken och tillväxandet av nya muskler är ett smärtsamt faktum. Vi har gjort vad vi kunnat för att massera bort det värsta lidandet. Min smärta är boxningsbetonad, men Caroline (som är här och hälsar på med Josefin) kan varken gå eller sätta sig på grund av aktivt bowlande.

Blommor hade spelning igår i ett vardagsrum inte långt härifrån. Det var en underbar fest och jag önskar den hade fortsatt ikväll för jag hann bara bekanta mig med ett uns av alla de trevliga människorna och skråla med i en bråkdel av alla låtar som jag hade önskat.

Idag ska vi på Lennie-fest, det kan bli ljuvligt.

Nintendo Wii

Jaa. Nu har jag gjort det. Jag har köpt ett Nintendo Wii. Det känns helt fantastiskt.

Jag har boxats, bowlat, spelat tennis, golfat, biljardat, laser hockeyat och jag vet inte allt - jo basebollat också! Mina armar värker och musklerna i armar och mage växer som på Hulken. Magen för vi har tjutit av skratt hela dagen. Jag säger bara Laser Hockey. Fy ti helvete Kjell-Bjarne vad kul det är!

Det är bowlingturnering på gång ute i vardagsrummet. Jag har slagit mig ner här framför mitt lilla kontor och kickat igång en sjuhelsikes massa nedladdningar. Jag passade också på att skaffa en 500Gs extern hårddisk så alla filmer värda sitt omslag från åren 1950-1970 är på ingång. :)

Jag har bara skrivit mörk skit idag så imorgon borde jag vara i toppform, utrensad och allt, för min Kafkanovell.

Nu tycker jag ni ska sova gott och ha det underbart tills vi ses eller hörs igen.

Ölandssejour

Barnddop igår. Mycket festligt och härligt.

Idag har jag försovit mig för jag satt och kollade på b-filmer halva natten. Men jag har försökt gottgöra genom långpromenad längs havet. Nu ska jag snart slå mig ner i den 24-gradiga solvärmen och skriva ett brev till Strindberg.

Just det jag fick en liten epiffany i kyrkan igår. Egentligen är vi bara feta små larver allihop. Vi blev utlagda på en gammal bortglömd teater. Men en tom och ödslig scen är alldeles för skrämmande så vi började rota i garderoberna, spöka ut oss och lägga oss till med en massa påhittade egenskaper. En efter en började vi stappla fram över scenen med våra nya roller. Pengar och utseende, villa i Nice, allt för att fylla det sk meningslösa tomrummet på scenen...

Lite senare kom jag också på att det är tur att folk blir gravida så lätt för trots alla skrik, vrål och nedskitade blöjor så verkar familjebildning vara en av de smartaste sätten att fylla upp tomrummet. De verkar jäkligt lyckliga i alla fall. Trötta men lyckliga.

Dock icke det enda sättet måste jag påpeka, att skriva eller spela musik kan vara minst lika ljuvligt.

De nya rutinerna

Jag och Mattias leker kontor. Vi (försöker) gå upp tidigt, sitter och skriver till lunch - ibland kommer jag in med en espresso (om jag inte försovit mig) vid 10.00 och 12.00 möter vi upp ute i köket för lunch. Därefter tar vi en promenad bort till pildammsparken, går ett varv och tittar på två fina hundar som brukar vara ute och gå samtidigt. Det blir alltid bra samtal även fast de första minuterna efter inträde i parken är tysta. Vi pratar hela vägen fram oftast, men just när man går in i parken med vattnet i mitten så dör samtalen. Jag vet inte om det är skönheten i parken eller en känsla av att "nu är vi på riktig promenad så nu måste vi prata med varandra". Igår pratade vi om att skriva uppsats och idag behandlades ämnet hundar. Sen går vi och handlar och så skriver vi fram till kvällen. Idag har vi planerat middag för Mattias bror kommer.

Jag har haft skrivkramp så jag har läst halva Zahiren av Coelho. Fast sen började min livs- och skrivcoach rycka i mig, Strindberg. Så jag skrev ett brev till honom om att jag hade skrivkramp och fick svar. Han är skitbra. Säger så kloka saker. Han skrev att jag skulle bara skriva om mig själv för det är oftast det människor vill läsa om. Hur andra människor har det så man kan känna igen sig. Han är verkligt smart den karlen.

På väg från pildammsparken mot Mobilia kom den. Novellen. Det kommer som ett email nästan. Ke-dunk! Där kom den - JA vad skönt! Men jag har inget moraliskt dilemma eller förändring i den. Eller jo, där kom det!

Vi har ont i huvudet idag också. Det blåste kallt från samma håll i parken så både Mattias och jag har huvudvärk på ena sidan.

Härska och söndra från december

Järpar och järnspikar!
Här kommer hon frustandes igen!

Härska och söndra!
Sup min vän för tristessen kommer snart igen!


Väl bemött främling, välkommen till min solvarma altan!
Slå dig ned i sammetsfåtöljen under mina sprängfyllda vinrankor och ta dig ett iskallt glas champagne!
Njut av havet som så skoningslöst breder ut sig framför våra ögon.
Nu finns det inget mer.

Vi har en ny lek. Den heter ”När jag ser...”. Jag och Olof kom på den igår kväll när vi gick hem från Super Bowl vid Värnhem. Det började med att Olof sa ”Linda, jag har så mycket ångest att när jag går till jobbet så är frågan bara om jag ska kasta mig framför buss nummer fem eller nummer tre.”. Och jag sa: ”Olof, jag har så mycket ångest att när jag ser ett sugrör så tänker jag: ska jag köra ner det i halsen och försöka få ett lufthål i ångesten eller bara skita i det och kvävas ihjäl?”. Där och då föddes den. Vi kom igång rejält där när vi promenerade förbi bilar, affärer och telefonkiosker.

”När jag ser en bil så tänker jag, ska jag köra ihjäl mig eller gasa ihjäl mig?”

”När jag ser en tjej tänker jag, ska jag knulla ihjäl mig eller bli ihop med henne?”

”När jag ser en telefon tänker jag ska jag strypa mig med telefonsladden eller ringa någon och be dem komma och skjuta mig?”

”När jag ser ett Konsum tänker jag ska jag gå in och konsumera ihjäl mig eller ska jag börja jobba där?”

”När jag ser en limpa tänker jag ska jag äta ihjäl mig eller röka ihjäl mig?”

Det lättade upp måste jag säga. Frigörande att avdramatisera allt helt enkelt. Och det är ett sådant kreativt sätt att handskas med ångesten. Måste vara långt bättre än att knapra psykofarmaka.