"Vita non est vivere sed valere vita est" (Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv)

Man vaknar tidigare än man brukar. Man blir nöjd. Man tittar mot fönstret och anar ett helt vidrigt väder på ljuset som silar in mellan persiennerna. Man ger inte upp. Man vänder sig inte och somnar om, så som man gjort hela veckan. Man tänker inte: jag är ju ändå sjuk, vad spelar det för roll om jag går upp halv nio eller halv tolv? Man tänker istället: det spelar roll, det spelar roll att jag går upp klockan halv nio istället för halv tolv, för jag kommer bli mycket nöjdare med mig själv om jag kan ställa om klockan normalt igen. Man öppnar garderoben och står villrådig en kort stund. Man tittar på ljuset från fönstret igen och inser att här behövs det tunga artilleriet. Det längsta lyxigaste nattlinnet i tjockt, tjockt siden men små delikata pärlbroderier och spetspartier slängs på fort som tusan. Under och över yogadress - i bakhuvudet lurar redan listiga planer på smygmotion framåt dagen. Och så de finaste blå raggsockarna med små vita ränder på. Javisst. Synen ut genom köksfönstret är så ful, hemsk och deprimerande att man bara kan flyga på tändaren i badrummet och krampaktigt hålla den framför sig hela vägen ut i köket, plocka fram kandelabern från fönstret, tända ljus och slå på radion med p2 som lyckligtvis spelar något ljuvt. Sedan blir det lättare, ägg och gröt på autopilot. Man tar fram en vanlig tallrik utan att tänka, men vänder halvvägs och sträcker sig upp till det hundraåriga arvegodset. Som sagt - det tunga artilleriet. 

   Det blir rött äpple och kanel i gröten. Ägghalvor på turkos espressokoppstallrik, man inser att det vanliga äggskals-skrapandet inte duger en dag som denna. Stor kopp te och en sked honung för halsen som mormor skulle gett en om man var liten och sjuk. Man njuter lite extra eftersom mormors honung, som säkert var mycket bättre, lokalproducerad och oraffinerad, var lite grynig - men den här man äter nu, är den vita extremt släta sorten som man aldrig åt som barn.  Sådan honung är därför, i ens egen universum, likställd med svart kaviar och äkta champagen, till exempel. Tungt artilleri.

   Så börjar en ny dag med hostattacker och snörvel. Sådana hostattacker som hugger tag och klämmer ihop hela överkroppen med sin kraft. Man tänker plötsligt på bilar som skrotas med oändligt större sympati. Sen lägger man sig och sover igen. 

... Neeeeej - jag bara skojar. Det gör man inte. Man tycker att man var hemskt fräck som åt gröt på arvegodset och bestämmer sig för att skriva ett blogginlägg om det fast man vet att det är högst patetiskt. Nu ska jag sticka färdig mina randiga vantar. Hej då!