"Ad augusta per angusta" (Till triumf genom trångmål)

Till skillnad från att längta bort, som jag brukar såhär års (se exempelvis föregående inlägg), så längtar jag hem. Kan ni tänka er. Kullzénska hägrar nästan smärtsamt mycket framför mig. I min malplacerade uppväxt har Kullzénska i sällskap med en styck dammig bok alltid lugnat denna vintertrasig öländska. Sommar, vår och höst har den varit värdinnans triumfkort för långväga förstagångsbesökare. Jag får villigt erkänna att vi icke hava något av detta slag här i denna sydliga metropol Malmö, där jag bor.

   Fysik, förresten. Vad är poängen? Vaför kan det inte vara nog med att förstå helheten, formlerna och själva filosofin? Varför ska man behöva vrida-vända-snurra-in-ut-och-ihop och rent ut sagt bara jävlas med de stackars eleverna? Den kvicktänkte anar säkert att mitt stora slutprov är i morgon. Det är ta mig tusan det sista jag gör i studieväg. Nu får det vara nog. Banne mig. Jag har inte kunnat skriva på ett halvår. Själva poängen med komvux var ju att jag skulle hinna skriva färdigt min andra bok, men det har varit het omöjligt att få en endaste sekund över. Idioti.

   Nå. Jag kanske inte har den vassaste pennan i Sverige men ta mig tusan jag har min egen stil. Ad augusta per angusta men gränsen för att vara i trångmål har snart passerat, vänt huvudet bakåt och hånskrattat åt mig för att slutligen försvinna som en svag prick i fjärran. Det går bra att vända nu. Jag behöver inga mer trångmål. Varsågod, vinden, vänd nu bara hitåt så ska vi se till att allt ordnar sig.