"Ab igne ignem" (Av eld kommer eld)

December och regn. Som vanligt. Vem är förvånad? Jag lyssnar på Amália (Rodrigues) och låter själen vråla efter Lissabon och regnet i Cacém.

   Det är förbålt otaktiskt ska jag säga, att lyssna på fado. När det är kallt, blött och mulet utanför, ens sista peng snart är slut och inget jobb fladdrar som en hoppfull låga vid horisonten. Det är faktiskt rent utav idiotiskt. Man kan ju gå och bli mjältsjuk om man inte passar sig.

   Men det hade jag inte tänkt bli. Snarare tvärtom. I år har jag brottats och slagits vilt med den sjuka gamla mjälten och klarat mig mer än helskinnad. En vildsint övertygelse om att inte bli nedslagen av den jädra hösten och den jävla vintern. Och för första gången har det lyckats mig. Det är kanske för att jag och den skäggige bor ihop nu. Det är den mest tillfredställande boendesituation jag haft i hela mitt liv. Ja, det är klart när man var en liten knatt och slapp ta ansvar för allt utom röran på sitt rum, då var ju livet väldigt glittrande och glatt också.

   Nu är det dags att gå. Ta hand om er och kläm på alla som är välvilligt inställda till det, man behöver mer taktilt umgåsande såhär års.