"Liber mihi opus est!" (Jag behöver en bok!)

1. Vad använder du som bokmärke?

   Det är olika men någon form av obetydlig pappersbit, ett kvitto eller en utgången kom-ihåg-lapp.

2. När och var brukar du läsa?

   I sängen på kvällen. Eller i sängen.

3. Vilket är bäst - pocket eller inbunden?

   Pocket. Stora tunga böcker ger en onödig mjölksyra.

4. Vilken bok läser du nu?

   Året då Ricardo Reis dog av José Saramágo, Under My Skin av Doris Lessing och Sylvia Beach and the Lost Generation av Noel Riley Fitch

5. Lämnar du kännetecken i dina böcker?

   Nej, helst inte.

6. Påverkar omslaget dig om du överväger att läsa en bok?

   Absolut. Jag avstår från att läsa riktigt fula böcker, letar efter en trevligare upplaga. Med fula böcker menar jag alla Liza Marklunds böcker och liknande layoutmässiga idioterier.

7. Påverkar sidantalet?

   Ja, mig påverkar det eftersom jag sällan avslutar tjocka böcker. Jag är helt enkelt inte så uthållig även om boken är bra.

8. Tjuvläser du slutet?

   Jag vet att jag gjorde det när jag var yngre, orkade inte lägga dyrbar tid på en bok som slutar dåligt. Men nuförtiden skulle det inte falla mig in.

9. Har du en eller några "omläsningsböcker"?

   Jag tror att jag har det, men jag kan inte komma på någon. Jag anser mig nog inte ha tid att läsa en bok igen när jag är så stressad som jag är.

10. Håller du fast vid dina böcker?

   Innan var jag manisk men nu vill jag gärna sprida dem så att fler får läsa dem.

11. Tar du med en bok du läser på toa?

   Jag tar nog snarare med mig en bok från toan. Jag läste i Sylvia Beach-boken för ett tag sedan när jag borstade tänderna eftersom det är en osedvanligt tråkig sysselsättning.

12. För du läsdagbok?

   Jag försökte och det är jättekul att läsa sen i efterhand men jag hinner aldrig.

"Ad augusta per angusta" (Till triumf genom trångmål)

Till skillnad från att längta bort, som jag brukar såhär års (se exempelvis föregående inlägg), så längtar jag hem. Kan ni tänka er. Kullzénska hägrar nästan smärtsamt mycket framför mig. I min malplacerade uppväxt har Kullzénska i sällskap med en styck dammig bok alltid lugnat denna vintertrasig öländska. Sommar, vår och höst har den varit värdinnans triumfkort för långväga förstagångsbesökare. Jag får villigt erkänna att vi icke hava något av detta slag här i denna sydliga metropol Malmö, där jag bor.

   Fysik, förresten. Vad är poängen? Vaför kan det inte vara nog med att förstå helheten, formlerna och själva filosofin? Varför ska man behöva vrida-vända-snurra-in-ut-och-ihop och rent ut sagt bara jävlas med de stackars eleverna? Den kvicktänkte anar säkert att mitt stora slutprov är i morgon. Det är ta mig tusan det sista jag gör i studieväg. Nu får det vara nog. Banne mig. Jag har inte kunnat skriva på ett halvår. Själva poängen med komvux var ju att jag skulle hinna skriva färdigt min andra bok, men det har varit het omöjligt att få en endaste sekund över. Idioti.

   Nå. Jag kanske inte har den vassaste pennan i Sverige men ta mig tusan jag har min egen stil. Ad augusta per angusta men gränsen för att vara i trångmål har snart passerat, vänt huvudet bakåt och hånskrattat åt mig för att slutligen försvinna som en svag prick i fjärran. Det går bra att vända nu. Jag behöver inga mer trångmål. Varsågod, vinden, vänd nu bara hitåt så ska vi se till att allt ordnar sig.

"Ab igne ignem" (Av eld kommer eld)

December och regn. Som vanligt. Vem är förvånad? Jag lyssnar på Amália (Rodrigues) och låter själen vråla efter Lissabon och regnet i Cacém.

   Det är förbålt otaktiskt ska jag säga, att lyssna på fado. När det är kallt, blött och mulet utanför, ens sista peng snart är slut och inget jobb fladdrar som en hoppfull låga vid horisonten. Det är faktiskt rent utav idiotiskt. Man kan ju gå och bli mjältsjuk om man inte passar sig.

   Men det hade jag inte tänkt bli. Snarare tvärtom. I år har jag brottats och slagits vilt med den sjuka gamla mjälten och klarat mig mer än helskinnad. En vildsint övertygelse om att inte bli nedslagen av den jädra hösten och den jävla vintern. Och för första gången har det lyckats mig. Det är kanske för att jag och den skäggige bor ihop nu. Det är den mest tillfredställande boendesituation jag haft i hela mitt liv. Ja, det är klart när man var en liten knatt och slapp ta ansvar för allt utom röran på sitt rum, då var ju livet väldigt glittrande och glatt också.

   Nu är det dags att gå. Ta hand om er och kläm på alla som är välvilligt inställda till det, man behöver mer taktilt umgåsande såhär års.